Tillsammans är man mindre ensam – Anna Gavalda

I boken får vi möta fyra väldigt olika personligheter, Camille – en deprimerad ung kvinna som jobbar sig igenom nätterna för att sen somna i sitt kalla vindsutrymme, Franck – butter och ohyfsad kock som tar hem nya kvinnor varje helg, Philibert – osäker, stammande, välutbildad och mycket hövlig man samt Paulette – Franks mormor som tvingas lämna sin älskade trädgård för ålderdomshemmet.

Det ena leder till det andra och så till sist bor de där, alla fyra under samma tak. Med väldigt olika upplevelser i bagaget möts de och lär känna varandra. Genom långa samtal får även vi lära känna dessa personer och deras bakgrund samt följa deras vardag. Tillsammans lever de ett ganska bra liv och blir sakta men säkert vänner.

Jag hade hört så mycket bra om den här boken innan jag började läsa att mina förväntningar var skyhöga och visst tycker jag om den men inte odelat. Jag tycker om hur det är personernas känslor och tankar som är det centrala och som på ett sätt är vad som driver handlingen framåt. Jag tycker om hur Anna ibland med några få ord lyckas fånga en känsla prefekt. Jag tycker också om att möta och lära känna dessa personer. Men ibland känns dialogerna så långa att jag blir uttråkad och lägger ifrån mig boken ett tag, ibland har jag svårt att hålla koll på vem som säger vad och ibland kan jag i det annars lugna behagliga tempot känna stress.

Jag kanske skulle ha gett boken mer tid, funderat och låtit berättelsen mogna i mig för att uppskatta den ännu mer.

Jag gör det om jag läser Tillsammans är man mindre ensam igen.